De eller dem? Lär dig skillnaden – för alltid!

I svenskan är skillnaden mellan de och dem liten i tal men tydlig i skrift. Den här artikeln reder ut varför formen dem andra ofta blir fel, när de ska stå kvar och hur du snabbt avgör rätt form i längre meningar.

Varför just den här missen är så vanlig

När jag granskar texter ser jag samma mönster gång på gång: skribenten hör dom i huvudet men måste välja mellan två skriftformer. Då blir det lätt att gissa i stället för att analysera meningen, och just där uppstår felskrivningar som fungerar bra i tal men ser fel ut på papper.

Den förenklade regeln som många lär sig, att de är subjekt och dem är objekt, räcker långt men inte hela vägen. Den missar uttryck där de inte är ett fritt pronomen utan en del av en större fras, till exempel i pluralbestämningar med adjektiv eller räkneord. Därför blir andra, tre, flera och liknande ord ofta en fälla.

Det här är också en stilfråga. I ledigt tal kan man säga dom utan problem, men i redigerad svenska, särskilt i skoltexter, myndighetstext och artiklar, vill jag hålla isär formerna tydligt. Då blir grammatiken inte bara korrekt, utan också lättare att läsa.

När man väl ser den mekaniken blir nästa steg mycket enklare: man behöver inte gissa på känsla, utan kan läsa av vilken typ av ord som faktiskt står i meningen.

Så skiljer du mellan de, dem och dom

Språkrådet beskriver fortfarande de och dem som norm i standardsvenskan, medan dom främst är den talspråksnära formen. Det viktiga är att förstå att de inte konkurrerar på samma sätt i alla sammanhang.

Det som ofta hjälper mest är att läsa frasen i sin helhet. Om ordet fungerar som en bestämning framför ett substantiv eller ett substantiverat adjektiv, då är det ofta de som ska stå där, även om hela frasen råkar vara objekt i satsen. Det är en detalj som många missar första gången de lär sig regeln.

Med andra ord: det är inte bara satsens plats som avgör, utan också hur uttrycket är byggt. Den skillnaden blir extra tydlig i uttryck som de andra, och det leder oss rakt in i kärnfrågan.

När de andra är rätt även när frasen står efter verbet

Det är här många snubblar. Man ser att frasen står efter verbet och tänker automatiskt att dem måste användas, men svenskan fungerar inte så enkelt. I uttryck som de andra är de en del av själva frasen, ungefär som en bestämd pluralartikel, och då ska den stå kvar.

• De andra kom sent. Här är uttrycket subjekt, och de är självklart.
• Jag träffade de andra i går. Här är hela frasen objekt, men de står ändå kvar eftersom det är frasens uppbyggnad som styr.
• Vi väntade på de tre sista deltagarna. Räkneord och bestämningar drar ofta med sig samma mönster.
• Hon såg de nya skyltarna vid entrén. Också här fungerar de som bestämning, inte som ett självständigt objektpronomen.

Jag brukar därför säga att man ska vara försiktig med att byta ut de mot dem bara för att meningen ”känns” objektlik. Om ordet ingår i en större nominalfras, alltså en fras som fungerar som ett substantiv, är de ofta helt rätt. Det är därför de andra är korrekt i standard svenska, medan dem andra brukar uppfattas som fel i skrift.

När du väl ser det mönstret blir nästa problem lättare att hantera: alla de meningar där flera små ord ligger tätt och lurar dig att välja fel form.

De vanligaste fallgroparna i längre meningar

Jag ser tre återkommande felkällor. Den första är att man litar för mycket på placeringen i satsen. Den andra är att man glömmer att en fras kan innehålla mer än ett ord som styr valet. Den tredje är att man översätter direkt från talspråkets dom till skrift utan att kontrollera grammatikrollen.

• Räkneord och adjektiv. I uttryck som de tre, de första och de nya står de kvar som del av frasen.
• Otydliga referenser. Om ordet syftar tillbaka på en tidigare nämnd grupp blir det lätt att skriva dem av vana, trots att de är rätt i frasen.
• Prepositioner. Efter ord som med, till, för och på är dem rätt när det handlar om ett självständigt pronomen: med dem, till dem.
• Blandade konstruktioner. Skrivningar som försöker kombinera objektroll och frasbestämning, till exempel felaktiga varianter av dem andra, blir ofta onödigt tunga.

Mitt råd är att läsa meningen långsamt och fråga: står ordet ensamt, eller ingår det i en större grupp som beskriver vilka personer eller saker jag menar? Den frågan avslöjar fler fel än någon mekanisk regel om subjekt och objekt. Och när du väl kan skilja på de två lägena, då räcker en kort minnesregel långt.

En minnesregel som håller även när du skriver snabbt

Jag brukar använda en enkel kontroll i tre steg. Den är inte perfekt som teorisammanfattning, men den fungerar bra i praktiken när man vill skriva snabbt och ändå korrekt.

1. Om ordet står ensamt som pronomen, testa de för subjekt och dem för objekt.
2. Om ordet följs av ett adjektiv, ett räkneord eller ett substantiv i en tydlig bestämning, tänk först de.
3. Om du tvekar, skriv om meningen så att gruppen blir tydligare. Då blir det ofta uppenbart om du behöver ett självständigt pronomen eller en bestämd fras.

Det är också här jag brukar vara rätt tydlig i redigering: i formell svenska väljer jag nästan alltid de och dem framför dom, eftersom det ger en mer konsekvent och läsbar text. I informella sammanhang kan dom fungera, men i en text som vill vara språkligt noggrann är det sällan det bästa valet. När du accepterar att de ibland är artikel och inte pronomen, försvinner den mesta osäkerheten kring fel som dem andra, och resten handlar mest om att läsa lite långsammare när meningen blir längre.