Frågan om dem som eller de som är ett av de där gränsfallen i svensk grammatik som ser enklare ut än de är. I praktiken handlar det om att förstå när pronomenet följer grundregeln för subjekt och objekt, och när som-satsen gör att båda formerna kan fungera. Här går jag igenom skillnaden, vad som gäller i standardsvenska och hur jag själv tänker när jag väljer form i en mening.
Det viktigaste att ha koll på
- de är subjektsform.
- dem är objektsform och används också efter prepositioner.
- Framför en sats med som kan båda formerna vara möjliga.
- I mer formell skrift är det klokt att vara konsekvent och hålla sig till standardsvenska.
- Det snabbaste sättet att tänka rätt är att se vilken satsdel pronomenet faktiskt fyller.
Så fungerar de och dem i grunden
I vanlig svensk grammatik är uppdelningen ganska rak: de står där ett subjekt behövs, och dem står där ett objekt behövs eller där pronomenet styrs av en preposition. I tal hörs skillnaden ofta inte, eftersom båda formerna många gånger uttalas som dom, men i skrift bär stavningen hela skillnaden.
| Form | Grundfunktion | Exempel | Vad det visar |
|---|---|---|---|
| de | Subjekt | De kommer i morgon. | Det är de som utför handlingen. |
| dem | Objekt eller efter preposition | Jag såg dem. / Jag pratade med dem. | De påverkas av handlingen eller styrs av ordet före. |
Det här är den grund jag alltid börjar med. När satsen är enkel går valet snabbt, men när en bisats kommer in, särskilt med som, måste man läsa lite noggrannare. Det är då den verkliga frågan börjar, och där blir konstruktionen mindre svartvit än många tror.
Varför som-satser gör valet friare
I en mening som Jag gillar de som sjunger eller Jag gillar dem som sjunger är det inte bara en fråga om form, utan om satsstruktur. Hela uttrycket fungerar som objekt i huvudsatsen, men samtidigt uppfattas de/dem som det ord som bär betydelsen i bisatsen: det är de som sjunger. Just därför går båda formerna att försvara grammatiskt.
Isofs Frågelåda beskriver den typen av konstruktion som fullt möjlig i båda varianterna. Det är en viktig poäng, eftersom många annars tror att det måste finnas ett enda rätt svar. I verkligheten är skillnaden här ofta mer stilistisk och semantisk än absolut grammatisk.
| Form | När den känns naturlig | Nyans |
|---|---|---|
| de som | När du vill låta gruppen i bisatsen stå tydligt i centrum | Lite lättare, lite mer direkt koppling till subjektrollen i som-satsen |
| dem som | När du vill hålla dig nära den vanliga objektsformen | Stramare, ofta mer bekant i formell skrift |
Jag brukar därför inte leta efter ett enda universellt facit i de här fallen. I stället frågar jag mig vad meningen faktiskt gör: beskriver den en grupp som handlar, eller är pronomenet främst ett objekt i huvudsatsen? Den frågan leder oss vidare till de sammanhang där dem ändå är det tryggaste valet.
När dem är det tryggare valet
När pronomenet verkligen är objekt, eller när det står efter en preposition, är dem den form som ligger närmast grundregeln. Det gäller särskilt i mer formell text, där jag vill att satsdelen ska vara tydlig utan att läsaren behöver stanna upp och tolka. Exempel som för dem som vill läsa vidare eller till dem som redan har förstått regeln fungerar bra just därför att prepositionen styr pronomenet.
Här är det också värt att skilja mellan grammatik och rytm. I en vardaglig text kan en annan omformulering ibland låta mjukare, men i standardsvenska vinner man ofta på att hålla fast vid den form som är lätt att försvara. Det är också den linje som Språkrådet utgår från när det gäller standardsvenska: de och dem är fortfarande norm, även om vissa konstruktioner med som ger större frihet.
Jag brukar se det som ett praktiskt riktmärke: om pronomenet redan är styrt av en preposition, eller om du utan tvekan kan ersätta det med ett tydligt objekt i samma sats, då är dem nästan alltid den säkraste vägen. Nästa steg är att titta på när de faktiskt är precis lika rätt, och ibland bättre.
När de fungerar lika bra eller bättre
De känns naturligt när pronomenet uppträder som subjekt i bisatsen eller när hela frasen läses som en grupp som handlar. Meningen De som skriver tydligt blir lättare lästa visar det här tydligt: de som skriver tydligt är subjektet, och det finns ingen grammatikalisk anledning att byta till dem. Här skulle de i min läsning vara den mest naturliga formen.
Det är också här många svensktalande blandar ihop känsla och regel. Eftersom båda formerna låter lika i talspråk känns det lätt som om valet bara vore stilistiskt, men det stämmer inte helt. Det viktiga är om pronomenet i din mening bär en subjektroll, eller om det snarare är ett objekt som råkar följas av en bisats. Den skillnaden avgör mycket mer än den ytliga likheten mellan orden.
Ett exempel som ofta dyker upp i språkvården är konstruktioner av typen en av dem som är oroliga. Där betonar pluralformen gruppen, medan en singulariserad variant kan flytta fokus till individen. Det visar att valet inte bara handlar om rätt och fel, utan också om vilket perspektiv meningen får. Och just den perspektivfrågan är lätt att missa om man bara tittar på ordformen i isolation.
Ett snabbt sätt att testa meningen i praktiken
När jag själv är osäker brukar jag läsa meningen två gånger. Först försöker jag ta bort som-satsen och se vilken satsdel som återstår. Sedan frågar jag mig om pronomenet känns som ett subjekt, ett objekt eller något som styrs av en preposition. Det är inte en perfekt mekanisk metod, men den fungerar förvånansvärt bra i verklig text.
Jag använder också ett enkelt kontrollspår:
- Om pronomenet tydligt är subjekt, lutar det åt de.
- Om pronomenet tydligt är objekt eller står efter en preposition, lutar det åt dem.
- Om pronomenet står framför en som-sats, kan båda formerna vara möjliga, så då väger jag in stil, tydlighet och konsekvens.
Det här är min praktiska tumregel, inte en absolut domare. I en konstruktion med som räcker det inte alltid att bara byta mot vi eller oss och hoppas på ett perfekt svar, men testet kan ändå hjälpa dig att känna om meningen lutar mer åt subjekt eller objekt. När osäkerheten finns kvar brukar jag välja den form som ger minst friktion i just den texttyp jag skriver.
Det som brukar avgöra i en välskriven text
I slutänden är det här det jag tycker gör störst skillnad: skriv konsekvent, läs satsdelarna högt i huvudet och välj den form som passar register och struktur. I en myndighetstext eller annan vårdad sakprosa håller jag fast vid de/dem utan att blanda in vardagliga genvägar. I en mer personlig text kan man ibland låta språket vara lättare, men även då vinner tydlighet nästan alltid över improvisation.
Om du vill ha en enkel minnesregel som faktiskt håller i längden, tänk så här: de hör hemma där subjektet står, dem där objektet står, och framför som får du bedöma hur meningen byggs upp i praktiken. Det är inte svårare än så, men det kräver att man läser grammatik, inte bara ljudbild. Och när du väl gör det blir valet mellan de och dem betydligt mindre slumpmässigt.
För mig är det just där svensk grammatik blir som mest intressant: inte i de enkla reglerna, utan i de små konstruktioner där form, funktion och stil möts. När du behärskar den balansen blir texter både säkrare och mer naturliga att läsa.